#BookReview Midnight Rose by Lucinda Riley (SWE/ENG) @BazarforlagSE

Midnight Rose by Lucinda Riley
My rating: 2.5 of 5 stars

SWEDISH REVIEW

Elvaåriga Anahita, från en förnäm men fattig indisk familj, inleder en livslång vänskap med den viljestarka prinsessan Indira. Anahita följer med Indira till England som hennes ledsagerska just innan första världskriget bryter ut. I England träffar hon Donald Astbury, motvillig arvinge till den avsides belägna herrgården Astbury, och hans intrigerande mor.

Nittio år senare möter vi den unga amerikanska filmstjärnan Rebecca. När hon spelar in en film på det nu förfallna Astbury Hall dyker Ari, Anahitas barnbarn, oväntat upp och tillsammans börjar de avslöja de hemligheter som hemsökt släkten... 

Med en del spökhistoria, en smula romantik, lite historiska vingslag och massor av familjedrama skapas en underbar berättelse...

**********

Jag älskar att läsa böcker med exotiska platser och Midnattsrosen verkade ha alla ingredienser som jag gillar i en bok med två tidslinjer: en sorglig historia, ett intressant mysterium och starka kvinnliga karaktärer. Och på ett sätt fick jag det, i alla fall delvis. Men för att en bok med två tidslinjer, en samtida och en i det förflutna, ska fungera är det nödvändigt att de är lika intressanta att läsa. Visst, det är inte ett problem om den ena berättelsen är lite bättre än den andra. Problemet med den här boken är att nutidshistorien aldrig blir intressant och att Rebecca, den vackra filmstjärnan, aldrig fick chansen att skina. Det känns som om hon är bara där, så att Anahitas barnbarn Ari, skulle ha en kvinnlig följeslagare i sin sökning efter Anahitas "förlorade son. Rebecca's egna historia försummas tyvärr.

Bokens början är mycket spännande med den gamla Anahita som ser tillbaka i sitt liv och ger Ari en nedskriven redogörelse om sitt liv. Det är Anahitas återberättelse som höll mig intresserad genom bokens gång, hennes tidiga liv med sin mamma och pappa, när hon möter den rika Indira och flyttar hem till dem och senare resan till England med Indira för att börja skolan där. Det här är den del jag älskade mest i den här boken. Sedan möter Anahita Donald Astbury, och för att vara ärlig tyckte jag inte att de hade mycket kemi. Det kändes mest som en typisk händelse, två olämpliga människor möts och förälskar sig i varandra och det hela kan bara sluta på ett sätt. Olyckligt! Jag ogillade inte Donald, han var bara inte en intressant karaktär. Sedan uppstår naturligtvis problem och Anahitas måste åka tillbaka till Indien. Och det är här jag började få problem med Anahitas berättelse. Det blir förutsägbart, och för mitt liv kan jag inte förstå Donalds handlingar och ännu mindre kan jag förstå hur Anahita fortfarande kan älska honom tillräckligt för att acceptera hans ursäkter.

Den sista delen av boken blev det en hel del skumläsning för att komma igenom, eftersom mitt humör växlade, ena minuten var handlingen irriterade att för att sedan bli tråkig. Det som höll mitt intresse uppe ända till slutet var att jag ville få ett svar på vad som hände med Anahitas son. Tacksamt nog var slutet bitvis bra. 

Midnattsrosen var en besvärlig bok att bok att läsa i och med att handlingen var så ojämn. Med nästan 600 sidor hade handlingen behövt vara jämnare. Jag önskar att boken hade tagit upp mer mer om Anahitas liv i Indien efter att hon hade lämnat England för gott och jag skulle gärna ha bytt ut Rebeccas historia för det. Om jag inte hade gillat Anahita så mycket skulle den här boken varit mycket svårare att läsa.

Tack till Bazar Förlag för recensionexemplaret!

ENGLISH REVIEW

Spanning four generations, The Midnight Rose sweeps from the glittering palaces of the great maharajas of India to the majestic stately homes of England, following the extraordinary life of a remarkable girl, Anahita Chaval, from 1911 to the present day . . .

In the heyday of the British Raj, eleven-year-old Anahita, from a noble but impov­erished family, forms a lifelong friendship with the headstrong Princess Indira, the privileged daughter of Indian royalty. As the princess’s official companion, Anahita accompanies her friend to England just before the outbreak of WorldWar I. There, she meets young Donald Astbury -- reluctant heir to the magnifi­cent, remote Astbury Estate -- and his scheming mother.

Ninety years later, Rebecca Bradley, a young American film star, has the world at her feet. But when her turbulent relationship with her equally famous boyfriend takes an unexpected turn, she’s relieved that her latest role, playing a 1920s debutante, will take her away from the glare of publicity to a distant cor­ner of the English countryside. Shortly after filming begins at the now-crumbling Astbury Hall, Ari Malik, Anahita’s great-grandson, arrives unexpectedly, on a quest for his family’s past. What he and Rebecca discover begins to unravel the dark secrets that haunt the Astbury dynasty . . .

**********

I love to read books with exotic locations and Midnight Rose seemed to have all the ingredients that I like in a dual-timeline book; a sad story, an interesting mystery, and strong female characters. And, in a way did I get it, partly. However, for a book with two storylines, one contemporary and one in the past to work is it necessary that they are equally interesting to read. Sure, it's not a problem when one is slightly better than the other. The problem with this book is that the contemporary story never gets interesting and that Rebecca, the beautiful movie star, never got the chance to shine. She's just there, in the present, so that Anahita's great-grandson Ari while searching for Anahita's "lost son" has a female companion in his search. Her own history is sadly neglected.

Now, the beginning of the book is very intriguing with the old Anahita looking back at her life and giving Ari a written down account of her life. It's Anahita's life throughout this book that kept my interesting up, her early life with her mother and father, coming to live with the wealthy Indira and later on traveling to England with Indira to start school there. This is the part I loved the most in this book. Then Anahita's meets Donald Astbury, and to be honest, didn't I think that they had a lot of chemistry. It felt just like a typical kind of thing that happens in a romance book, two unsuitable people meet. I did not dislike Donald, he was just not an interesting character. Then, of course, problems arise and Anahita's has to go back to India. And, here is when I started to get a problem with Anahita's story as well as Rebeccas. It gets predictable, and for my life can't I understand Donald actions and even less can I understand how Anahita can still love him enough to accept his excuses.

The last part of the book did I skim a lot to get through since my mood alternated between annoyed and bored. What kept my interest up until the end was that I wanted to get an answer to what had happened to Anahita's son.

Midnight Rose was a hard book to read, with almost 600 pages to read had I hoped the story to be more even, but it had a lot of ups and down. I would have loved to have read more about Anahita's life in India after she left England for good and I would have gladly exchanged Rebecca's story for that. If I had not liked Anahita so much would this book have been much harder to read.    

Thanks to Bazar Förlag for the review copy!